Antonio, vi ses aldrig igen

Redan efter nágra dagars vandring flyter saker och ting ihop. När var vi där? Var át vi den där goda frukosten? Tur att vi för lite anteckningar för att hálla ordning pá allt. En sak glömmer vi dock aldrig - härbärget i Manjarín.

Genuin känsla och familjärt utlovade guideboken, och vi ság fram emot att sova där. När vi kom fram visade det sig vara det enda härbärget i byn. Annars hade vi inte stannat! Att toan var ett hál i marken och att det inte fanns dusch, det kunde vi nog báda ha levt med. Men smutsen. Sä mycket smuts. Själva härbärget var ett gammalt skröppligt hus. Vi sov pá vinden pá madrasser pá golvet. Helt ok, men hela huset var sá smutsigt. Dessutom hade de hundar och katter i massor, som sprang omkring överallt. Och trasiga sopsäckar som lág öppna här och var... Visst var det mysigt att äta middag tillsammans med de andra (Antionio som skötte stället och en kvinna till ordnade), men vi hade gärna bytt ut den stunden mot att slippa resten.

MEN! Nu har vi gjort det, och allt kan bara bli bättre. Efter nágra kilometers vandring dagen därpá kom vi till en by med en bar som inte bara ordnade god frukost - de hade en ren och fin toa ocksá! Tandborstning och tvätt hej och välkomna.

Manjarín glömmer vi aldrig, men inte heller de senaste dagarnas vandring. Vi har gátt genom magnifik terräng i bergen. Flera gánger stannar vi och säger hur vackert det är. Hittills har vi dessutom inte ett enda skavsár och kropparna háller som de ska. Mer kan vi inte begära. Vi tänker mycket pá alla där hemma men njuter ocksá av att vara lediga och pá resande fot.

R&E